den där vardagen

har nu jobbat i fyra veckor. 

varje gång jag går hemifrån känns lite skrattretande. för jag tänker: jaha, är det så här det ska vara nu. när jag jobbar A-pass, träffar jag inte E på morgonen. när jag jobbar B-pass träffar jag honom inte på kvällen. ni förstår va, att katastrofen kommer när jag jobbar ett B-pass följt av ett A-pass. 

men sen är det bra, att vi har många lediga dagar tillsammans. som den här helgen till exempel, då är jag ledig på måndag, också!

nej vet ni

det här med blogg, jobb och INSTAGRAM?! (skrik till, så får du veta vad jag heter där!)

hoho. vill helst bara vara med familjen. så det så.

jag har börjat räkna ner till semestern. det känns rätt bra. dessutom, det verkar ordna upp sig det här nu. jag vill bara inte tro att saker och ting kan kännas: bra.

i fredags kom syster och vi åkte långväga, nästan hem till havet, och såg thåström. thåström. vilken man, helt ärligt, VILKEN MAN VILKEN RÖST VILKA LÅTAR.

Thåström – Smaken av dig

den där vardagen

fy så tungt det var att vara utan E i en hel vecka. 

jag tog mina sista krafter och åkte och hämtade hem familjen, men fick hög feber och jobbiga luftrör på köpet. sjukad måndag på jobbet men jobbade igår. 

nu har jag semester på fredag, syster kommer och sedan jobbar jag lör-mån. och jag har fått byta rad. efter många om och men. nu kan jag andas och tänka att hösten kommer att bli ok.

cold

åkt på en riktig förkylning. feberfrossa sedan igår. 

som tur är, är det bättre nu. imorgon ska jag åka och fylla mitt hjärta igen. till varje pris. och hör sen. 

att vara ifrån sitt barn, är det värsta jag vet. i alla fall i längd med en vecka.

i need an island

det helar, det gör det. samtidigt som saknaden är som ett enda stort jävla svart hål.

den här ensamtiden. och saknaden. samtidigt som jag får göra allt det där som jag tänkt göra i över hundra  ett år. 

jag har spikat upp tavlor, tagit ner tavlor, rensat min garderob, fått ut de där kläderna som är pre graviditet, som inte passar, som inte gör sig på kroppen, som inte är som den var förut. trots det, vill jag inte vara utan den där kroppen. 

jag skrev en gång, förra sommaren, om det var till midsommar, att mina händer blivit äldre. så är det nog med kroppen också. den har blivit äldre, lite bredare kanske (jaja), men den är min kropp. jag har börjat vänja mig. jag har börjat känna mig lite säkrare på vem jag är rent klädmässigt. förra sommaren försökte jag med blommigt. BLOMMIGT. ja men hej. jättefint på många, men inte på mig. jag har gått tillbaka. jag är den där 30+:aren jag alltid trodde att jag skulle vara när jag var just 30+, blond dessutom. det trodde jag förståss inte.

imorgon ska jag träffa en vän som jag inte träffat på väldigt länge. jag tänker gå tidigare från jobbet och jag ska möta upp henne. det ska bli fint. väldigt fint. 

och jag försöker tänka att det inte är så många dagar kvar tills jag träffar E och D igen. ibland blir det liksom lite immigt bara.



Antimatter – The Weight Of The World

jobbar och jobbar och jobbar

jag har inte tid. trots att jag är ensam i stan har jag inte tid.

det känns

jo det känns att jobba. trött är jag, hem längtar jag. 

och än mer känns det som om jag aldrig varit borta, redan blivit ett med jobbet. 

och jag saknar saknar hemma med mitt lilla barn och tänker hela tiden  på att jag bara vill vara hemma. konstigt nog, är det ganska skönt att vara tillbaka ändå. dricka kaffe, köra bil, hembesök, kollegorna... 

men jag saknar hemma och E.. och familjen liksom. familjen. i mitt hjärta.

buhuhuhhuhuhuhuhuhhuuu

imorgon börjar jag skitjävlahelvetesjobba. som döden ungefär. oundvikligt. 

jaha, då går det att se framemot: brutna naglar, (ska måla dem fina ikväll - i slutet av veckan ska vi se hur många som är "hela"), plocka kanyler, koka kaffe, gubblukt (smuts, cig, alkohol), bilkörning, kaffedrickande, städning, möte, hembesök, telefontid... åh jobbet liksom. jag har inte saknat dig ett ända jävla dugg.

mvh tjejensombestämtsigförattsökanyttjobbsåfortsommarenäröverfastänhonvetatthonegentligengillarsittnuvarandejobbhej!_81