det helar, det gör det. samtidigt som saknaden är som ett enda stort jävla svart hål.
den här ensamtiden. och saknaden. samtidigt som jag får göra allt det där som jag tänkt göra i över hundra ett år.
jag har spikat upp tavlor, tagit ner tavlor, rensat min garderob, fått ut de där kläderna som är pre graviditet, som inte passar, som inte gör sig på kroppen, som inte är som den var förut. trots det, vill jag inte vara utan den där kroppen.
jag skrev en gång, förra sommaren, om det var till midsommar, att mina händer blivit äldre. så är det nog med kroppen också. den har blivit äldre, lite bredare kanske (jaja), men den är min kropp. jag har börjat vänja mig. jag har börjat känna mig lite säkrare på vem jag är rent klädmässigt. förra sommaren försökte jag med blommigt. BLOMMIGT. ja men hej. jättefint på många, men inte på mig. jag har gått tillbaka. jag är den där 30+:aren jag alltid trodde att jag skulle vara när jag var just 30+, blond dessutom. det trodde jag förståss inte.
imorgon ska jag träffa en vän som jag inte träffat på väldigt länge. jag tänker gå tidigare från jobbet och jag ska möta upp henne. det ska bli fint. väldigt fint.