igårkväll hittade jag en duvunge på gården. den bara satt där på råttgiftlådan och såg ut som en säl/vildvittra/råtta. och den satt där hela kvällen, tills vi gick och lade oss. den såg uppgiven ut och mitt hjärta bankade lite extra (kanske var det den biologiska klockan också?). jag tycker inte ens om duvor.idag flaxar den runt på gården. hoppas att mamman hittar sin unge så att den inte svälter ihjäl typ. duvungen verkar stressad. lika stressad som jag. och jag dör lite.
Jag gillar inte duvor så speciellt mycket men jag hade känt likadant. Övergivna djurungar, hemlösa djur eller skadade djur... sånt som gör ont i mitt hjärta.
SvaraRadera