när muren föll

samtidigt som jag fick antony and the johnsons the crying light, fick jag också två av Thåströms senaste skivor: Skebokvarnsv. 209 (2005) och kärlek är för dom (2009). det är de två första albumen jag äger sedan Xplodera mig 2000 (1991). (ja men okej, jag tittade i cd-hyllan och såg att jag faktiskt har det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal (1999) också.. )
när jag gick i högstadiet var joakim thåström min gud. på riktigt. eller okej, en av dem i alla fall. jag lyssnade på thåström i soloform och som i imperiet och givet vis ebba grön. jag lärde mig alla texter, jag lärde mig spela låtarna på gitarr. satt i timmar och tog ut ackorden till höghus låghus dårhus, karenina och så vidare.

minnen av thåström jag aldrig kommer att glömma:

• korsavads ip, en sommar i mitten av 90-talet, fatta på korsavad! han var en halvtimme sen, stupfull och hög och mindes inte texterna. men ändå: thåström för första gången.
  
• i kassan på ica vid havet. han bah: hej. ja bah: heeeej (försöka dölja upphetsningen eftersom det var JAG som satt i kassan) ja bah: 745, tack. han bah: okejdåh! och så ville jag så gärna säga fy fan vad bra du är!!! men det gjorde jag ju inte för ja jag vet inte..
  
• jag satt på balkongen i min gamla lägenhet och hörde thåström spela från folkets park. jag fattar inte varför jag inte tog på mig skorna och sprang dit?
  

jag vet egentligen inte vart jag vill komma nu men så här då: jag tror att kärlek är för dom är så mycket thåström så att det finns inte så mycket mer att tillägga. var i lund och såg honom live för någon månad sedan och kanske är det därför som jag faktiskt köpte de där skivorna.

och bilden har jag snott från någon sida en gång i tiden. jag har haft den i datorn i hundra år så det kan väl nästan räknas som min egen? annars: förlåt.