nej jag är inte trött och jag mår faktiskt bra

jag måste få kräka lite. men först;

det är helt fantastiskt att vara gravid, vi är i vecka 25, jag känner vår bebis varje dag i magen, dova dunsar som om den där inne vänder sig om, intervaller med hårda puffar som om den sparkar, lite mindre hårda dunsar som om den fäktar med armarna, och hickan som får magen att hoppa lite så där okontrollerat. det är fantastiskt.. det är verkligen fantastiskt. jag är så lycklig över att D och jag ska få ett barn tillsammans. att vi fört över våra gener till en ny liten människa som ska bli som vi fast på olika sätt. det vi skapat är alldeles alldeles fantastiskt. det här är en av de bästa tiderna i mitt och vårt liv.

det är möjligt att jag inte är den där personen som bara pratar om vår graviditet hela tiden. men det händer att jag okontrollerat pratar i timmar om den, med människor jag vill ska veta hur det känns och är. det är möjligt att för de personerna att det verkligen märks att jag är väldigt glad. det händer också att när jag träffar människor jag inte träffat sedan i somras eller inte så nära arbetskollegor, inte ens berättar att jag är gravid. vad rör det dem?


där jag arbetar, är vi sju stycken. åldern varierar, de flesta har barn, vi är tre som inte har några barn. två av mina arbetskollegor är i 60-årsåldern, vi andra är mellan 29-37 år gamla. jag har redan gjort klart för de kollegor som tycks tro att graviditet är en sjukdom (trots att de själva har fött barn) att jag inte blivit min graviditet. det går att prata med mig om annat, graviditeten och det barn som ska komma, behöver inte uppta flera timmar av vår arbetstid, det är inte synd om mig, JAG ÄR INTE TRÖTT OCH JAG HAR INTE ONT och jag vill inte ha någon ömkan, jag vill inte ha frågan ÄR DU TRÖTT?!! med en tyckasyndom-röst när jag är inne på min fjärde arbetsdag. jag vill inte ha DU SER TRÖTT UT (om titta menande på min mage) när jag inte är trött, när jag suttit och haft en livlig monolog i en kvart om en före detta missbrukare som inte sköter sig..

HAR DET SLAGIT ER ATT DET KANSKE ÄR DEN FÖRE DETTA MISSBRUKAREN SOM INTE SKÖTER SIG SOM JAG BLIR TRÖTT PÅ?!

jag vill inte höra "din mage är stor, finns det någon möjlighet att det blir tvillingar?" i vecka 25 när jag för sex veckor sedan varit på ultraljud och deklarerat att det finns EN bebis i magen. jag vill heller inte höra "hur ska det här sluta?!" med menande blickar på magen. jag kan och vill inte att min mage ska sluta växa.

så här va, och häng med: jag kan inte kontrollera hur min mage växer. jag kan inte kontrollera över hur stor den är. jag kan inte heller bestämma över att den ska sluta växa. tvärt om blir jag bara glad över varje gång jag ser att den växt. jag har gått upp knappt fem kilo, kanske för att jag inte var pinnsmal innan jag blev gravid, kanske för att allt har satt sig på magen och brösten, inte i ansiktet, inte över höfterna (tack justerbar midja i byxorna eftersom jag måste spänna in byxorna istället för ut). det är ingen, _ingen_ som ska fråga hur jag mår och förvänta sig att de ska få bada i hemskheter i mitt mående. om jag mår dåligt, kommer jag garanterat att skrika ut det så fort jag får chans, det har jag alltid gjort tidigare, innan jag blev gravid.

jag kan däremot berätta de saker som är jobbiga just nu:
jag blir mätt med en gång. jag vet aldrig hur mycket mat jag ska få ner, jag vet aldrig när jag ska bli proppmätt, jag vet inte om jag är sugen på maten jag tänkt äta förrän jag satt mig ner precis för att äta. jag har ont i mina ben den korta tiden innan jag fått på mig stödstrumporna. jag har ont i svanken en halvtimme efter att jag vaknat för att jag hela tiden, trots uppkuddning, gärna lägger mig på rygg när jag sover..

så är det just nu. den här veckan. kanske är det inte så nästa vecka. och det kanske inte var så här förra veckan heller.

och det är väl klart att frågan "hur mår du" är befogad! det är bara sättet, det jävla sättet vissa människor envisas med att säga det på..