varför skulle det rättfärdiga?

jag har ännu inte skrivit något om valet 2010. jag har ännu inte beklagat att Sverige, där vi bor, har ryckts med i den högervind som blåser över europa. ett parti som har sina rötter i vit makt-rörelsen och nynazism har valts in i riksdagen och ska numera sitta och bestämma.

i söndagsmorse läste jag Rakel Chukris artikel i Sydsvenskan. jag gillar Rakel, läser alltid allting hon skriver. hon skrev om dagen efter valet, om hur det är att åka buss i malmö.

Känslan förstärktes på bussen. Statistiskt sett hade drygt var tionde person runtomkring mig röstat på SD. Ett parti som vill förvandla mig till en andra rangens medborgare. Som utmålar mig som ett hot mot nationens enhet och säkerhet. Som tolkar mina föräldrars assyriska kultur som något främmande. Som hör mitt modersmål, arameiska, och tänker att det stör den svenska ljudbilden. Som endast vill acceptera mig om jag går med på en total assimilering, att jag skär av alla mina historiska band. Som har en kultursyn så förlegad att den liknar ett anakronistiskt rollspel fyllt av folkdräkter, runstenar och skånsk äggakaga med fläsk.

igår åkte jag buss. jag åkte värnhem-nobeltorget och vid värnhem gick det på en kvinna före mig. hon var i 70-årsåldern och hade med sig sin rullator på bussen. hon riktade in sig på de första sätena i bussen, där det är lite mer anpassat och lite större plats. på ett av sätena, närmast gången satt en annan kvinna. hon frågade vänligt, om hon skulle flytta in ett steg, så att kvinnan med rullatorn kunde sitta ytterst. tanten med rullatorn sa:

nehe du, jag vill inte sitta brevid en utlänning.

det blev alldeles tyst på buss nummer 3. kvinnan som frågat vänligt sa först vad sa du, och kvinnan med rullator upprepade vad hon sagt. men den här kvinnan, som endast erbjudit sig att flytta in ett säte, fick ett utbrott. kvinnan med rullator satte sig i sätet bakom den andra kvinnan men diskussionen var igång. det här ska inte behövas. kvinnan som erbjudit den andra kvinnan plats berättade att hon minsann kom hit 1969 och att hon arbetat i hela sitt liv, fråga försäkringskassan, fråga skatteverket.. men rullator-kvinnan fortsatte muttra och den andra kvinnan skrek SHUT UP men det fortsatte och hela bussen fylldes av en slags illaluktande obekvämlighet, några muttrade, jag skulle vilja skrika: rasistkärring du kan g å hem! men jag sa inget, min resekamrat sidan om mig, frågade mig om det var en rasist som satt på bussen där, längre fram, och jag sa ja, och diskussionen fortsatte där, längst fram i bussen och alla fick liksom andas med munnen, för ingen, ingen trodde väl att det skulle vara rättfärdigande att säga att nej jag vill inte sitta sidan om dig eftersom du kommer från ett annat land än vad jag gör.

jag fylls av ilska. är det okej att vara rasistisk bara för att SD gjort sitt inträde i maktens korridorer? rättfärdigar det kommentarer till andra människor, oavsett? den där bussresan gjorde mig alldeles svag. den gjorde mig så fruktansvärt arg, ledsen och besviken. jag skulle kunna slå rasistkärringen med min väska i huvudet, men jag gjorde det inte. för det, precis som att vara nedlåtande till en annan människa, är ouppfostrat och sjukt. jag förstår verkligen inte hur människor ens vågar. vart tog människovärdet vägen? jag är dock glad, över att kvinnan, som endast ville erbjuda en plats, inte knep ihop. även om aldrig, aldrig den här diskussionen någonsin borde förekomma. det borde inte behövas.

jag vet inte om jag vill vara med i det här samhället längre. jag vet inte om jag vill behöva vara rädd för att rasistiska incidenter ska bli min vardag. jag vill inte behöva bli så där ledsen, arg och besviken så fort jag går ut på gatan.

upp till kamp, på riktigt. vi gillar olika. om vi ens bryr oss vad olika är. vi är människor allihop. aight?