idag fyller E två månader. jag förstår inte var tiden försvinner. samtidigt är det skönt att se E växa, bli mer människa, le och svara med händer, fötter, hela kroppen och små ljud.
två månader. i fredags var jag på återbesök hos min barnmorska som jag gått till på MVC. hela historien om hur förlossningen blev - och slutade, banades upp igen, det akuta kejsarsnittet, hur E inte andades ordentligt, hur han hamnade på neonatal och cpap-aparat, hur jag skulle vakna från narkosen och komma till avdelningen, men inte gjorde det för att livmodern inte ville dra ihop sig och började blöda, hur jag förlorade tre liter blod och låg på intensivuppvaket en hel natt med blod och plasma, hög på morfin, u t a n att ha fått träffa mitt barn.
och det är svårt att bearbeta sånt här. imorgon ska jag därför träffa barnmorskan som var med under större delen av förlossningen. vi ska prata, göra klarhet i händelseförloppet, för under de där 12 timmarna själva förlossningsarbetet pågick, var jag så hög på lustgas att jag bara minns vrålen in i lustgasmasken.
men jag möter motstånd hos mig själv. tänker att saker och ting löser sig. jag är egentligen inte ledsen över att saker gick som det gick - bara det att det inte blev som vi tänkt oss. jag hatar frågan om jag känner mig ledsen över snittet. nej, jag känner mig inte ledsen över snittet. varför skulle jag känna mig ledsen över det? folk är bra dumma i huvudet.
nu kunde jag inte föda vaginalt, det tog åtskilliga timmar att ta reda på, smärtan jag hade var alldeles för stor, så jag blev och är hur nöjd som helst när den enda utvägen var ett snitt.
nu kunde jag inte föda vaginalt, det tog åtskilliga timmar att ta reda på, smärtan jag hade var alldeles för stor, så jag blev och är hur nöjd som helst när den enda utvägen var ett snitt.
på det stora hela är det faktiskt resultatet som räknas. vi har världens finaste pojke - spela roll hur han är född? nu ska jag bara bearbeta händelserna runt omkring. det behövs, det tror jag verkligen.
Grattis till lilla E! :)
SvaraRaderaJag förstår inte det där med att folk tror att man blir ledsen för att man inte fick föda vaginalt, det enda som räknas är väl resultatet? Att bebisen föddes och mår bra.
Konstigt folk det finns.
I slutet av min förlossning så var det en liten fara (eller chans hur man nu vill) att det skulle bli snitt. Jag hade krystvärkar i nästan två timmar men lillen var inte helt nere i bäckenet. Nu gick det vaginalt ändå men jag hade inte blivit ledsen om det hade blivit snitt. Hans hälsa är ju det viktigaste.
Hoppas det går bra på samtalet. Kram
Det viktigaste är ju att barnet kommer ut till slut! HUR det går till spelar ju mindre roll i efterhand, så länge alla inblandade mår bra. :)
SvaraRaderaMen självklart kan det vara skönt att bearbeta en jobbig förlossning. Det är ju trots allt en stor händelse. jag vet att jag tyckte det var nyttigt att riktigt prata igenom vår förlossning också.
Grattis E!